Gästbloggar på Dagens Spotifylista

Jag och en grupp musikintresserade (eufemism) människor* gästbloggar med oregelbundna intervaller på Pelle Stens projekt Dagens Spotifylista, en webbplats som ger dig minst en ny spellista varje vardag (Pelle publicerar själv en lista om dagen så övriga listor kan betraktas som bonus) till tjänsten Spotify. Aktiviteten från min sida har inte varit den bästa sedan nyår, men jag ska ta mig i kragen och bidra lite oftare nu. De listor jag hittills bidragit med ser ut så här:

___

Sofia MirjamsdotterAnders MildnerJohan (Jonk) Stenström, och Jonas Nordström.

Blue For Two ur hiatus med två plattor?

Freddie Wadling (Foto: Aorta | Göteborgs Stadsteater)

Henryk Lipps musik och Freddie Wadlings sång har följt mig sedan gymnasiet. Första skivan med Blue for two köptes på vinyl och jag har aldrig tröttnat. Tagit semester, men alltid återvänt. Nu var det ett tag sen sist. Men Wadling dyker upp i nya sammanhang och lyckas göra vilken platta eller scen som helst till sin. Tyvärr Petter, det enda jag kommer ihåg av din senaste platta är att Freddie sjöng på ett av spåren. De senaste årens visplattor har han själv satt i ett alldeles glasklart perspektiv:

”När vi spelade in låtsades jag att vi regisserade en David Lynch-film. För de har en viss bisarr prägel. På det viset kändes det mera vettigt.”

Precis så. Nu läser jag i HD att Blue for two är på gång med (minst) en ny platta, den första på tio år, och att Wadling släpper en soloplatta till. Det gör mig glad och nostalgisk. Så jag lyssnar på vinden som sliter i träden och och regnet som piskar takplåten. Rullar in mig i en filt och tänder levande ljus. Ser om Hellraiser och kanske In the Mouth of Madness. Slår upp ett glas rödvin och läser lite Poe och Lovecraft. Det här kan bli en bra höst.

blue for two . com och blue for two @ myspace

Inte en recension av Bob Hunds konsert i Helsingborg

Jag vill inte recensera den här konserten men känner att jag lovat något slags kommentar åtminstone. Inga bilder har jag heller, fast det finns en bunt här. Det var länge sedan jag såg Bob Hund, det var länge sedan de spelade, och kanske är det avståndet från guldåldern som spelar in, men jag tyckte nog att det här var en medioker spelning. Fast en medioker spelning med Bob Hund är lika bra som en väldigt bra spelning med många andra band. Tycker jag. Som vanligt var mellansnacket i särklass och som vanligt hoppade Öberg högst och dansade bäst. Rösten försvann periodvis men publiken kunde sjunga låtarna så länge, så vad gjorde det. Ibland känns det som att bandet gärna skulle ge plats åt en yngre generation nu, men ändå är det i två nya låtar som det bränner till lite extra. En malande transportlåt, en sådan som förgyller utrymmet mellan hitsen på plattorna, och en hit för den låten att förankras vid. Jag vill lyssna på dem igen och börjar hoppas på en ny cd. Konserten var helt fantastiskt, men ändå inte riktigt som förr. Kanske har jag blivit äldre.